den lilla lilla gumman ... är det jag? Jo men visst!

visst - jag drömmer .... men drömmarna formar framtiden


Träskoklamp på breda golvplankor
en gungstol
mitt på golvet
böcker i travar - alltid dessa böcker

jeans ärvda av sonen
flätor - tunna och grå
glasögon på näsan
om något finns att se

pelargonier och barnteckningar
släktfoton och egenvävda trasmattor
trasmattor
där hela livet finns att minnas

tonårsjeansen - som man fick ligga platt på golvet för att få igen
konfirmationsklänningen - som var så kort att trosorna syntes
folkdräkten - som jag skulle ha gift mig i
barnens alla kläder som jag sydde
och pappas jobbarskjortor - som fortfarande luktar pappa

katter som stryker
runt benen
skänker lugn
och håller mössen borta

hunden som sällskap
på långa promenader
i skogen, på myren, på landsvägen
runt sjön

brödbak
bullbak
kaffekok
och kanske besök av barnbarnen ibland

meditation
potatisåker
några höns
och en roddbåt

vänner
kommer för att få lugn
och sällskap
bastubad

där sitter jag
i mitt gammla pörte
och skriver en bok
om kärlek

en arvedel

hur vansinnigt är det inte att sitta i en lägenhet på söder i Stockholm och planera att rusta upp ett obebott ruckel långt norr om polcirkeln ... men barndomens rötter har en enorm dragningskraft och jag tänker i alla fall försöka


ett gammalt hus som drar i mig
vinkar och blinkar
det är inte så farligt

visst är nog syllen murken
visst är nog hussvampen på gång
visst finns mängder av döda ekorrar på vinden
visst finns sorkfeber i vedhögarna

vedhögarna som bröderna slet ihop
under alla år av ångest
och visst är lukten kvar
av decennier av misskötsel

den unkna sura inrökta smutslukten
men nu blinkar även dom till mig - bröderna
det är inte så farligt
men jag kanske är galen

murkna syllar har man klarat av förr
jajamen det fixar sig
hussvampen kan man sanera
jajamen det ordnar sig
liken i sågspånen på vinden
kan sugbilen ta hand om
och sorkfeber dör man inte av

brödernas närvaro känns inte skrämmande
var inte rädd
vi tar hand om dig

ett gammalt hus
ett hemman
med mina rötter som drar
blinkar och vinkar
lugnet och älven
jag behöver det

huset behöver mig
behöver ett nytt liv
i en ny tid
upprättelse

riv det
bränn ner skiten
bygg nytt

men jag är nog galen
huset reser sig ur igenväxt mark
sträcker på sig
bugar och säger tack

med nytt liv
ny energi
spring i trappen
kaffekok på vedspisen
vitmålade stockar i pörtet
skratt och gråt i kammaren

får som betar på ängen
potatis som växer i landet
och jag som skrattar mot midnattssolen

gummistövlar och myggjävlar

samtidigt som man i storstan
anstränger sig märkvärdigt hårt
för att få håret att se ut som det är naturligt grått

samtidigt som man i storstan
handlar en massa nyttig mat
för att visa sina grannar att man är medveten

samtidigt som man i storstan
köper sig en ny vitklädd soffa
fast man aldrig får några besök

samtidigt som man i storstan
klämmer in sina knöliga fötter i finskor
fast man egentligen vill dra på sig gummistövlarna

samtidigt som man någon annanstans
startar en fårfarm och går på gungande blötängar och slår med en skarpslipad lie
för då får man mycket i EU-bidrag

man drar på sig gummistövlarna
spottar i grovmejslade nävar
smörjer in sig i en väl utprovad blandning
av beckolja och djungelolja
och svär för att myggjävlarna surrar så förbannat

men det gör man för annars måste man flytta
och måste man flytta
måste man rycka upp sina rötteroch flytta till storstan

och flyttar man till storstan
blir man tungsint och stirrar in i sin teve

man stirrar in i sin teve och man längtar hem
och man vill inget hellre än
att dra på sig gummistövlarna och stövla långt ut i myrmarkerna

och då skiter man i myggen

bönemöte

ännu en berättelse från en svunnen tid men ändå så nyss så jag minns det själv

bönemöten drog på turne
från hus till hus

pörtet röjdes
alla möbler bort
såpaskurades

predikanterna kom först
mat och kaffe skulle dom ha
kvinnorna allvarsamma
fnissiga och tysta

sedan kom bänkarna
tillräckligt bastanta
bära tyngden från tjocka tantrumpor
huggna i byns skog
tillsågade i byns sågverk

männen bar keps
kvinnorna hade hojvin hårt knuten
kring det oklippta håret
alla barn kryllade omkring
alla så lika varandra

predikanterna hade starka röster
vackra som talade flera språk
mien kieli
finska
ibland lite svenska

barnen var med
tills tungomålstalandet startade
liikutuksia
tanter bastanta och breda
små vackra samekvinnor
tystlåtna starka män

föll ihop
gråtandes
förlåt gud, förlåt oss våra synder

då fick vi barn smita ut
vi satt i diket
delade på en Pigall
som vi hämtat i farmors affär
blåste gigantiska tuggummibubblor

och nästa söndag utspelades
samma föreställning
i någon annans kök

dagdrömmeri

på södermalm sitter en vilsen själ och drömmer om ett annat liv


egentligen ska jag jobba
på en söndag
har högar som bara växer

sitter och längtar mig bort
till ett annan del av landet
till ett annat tempo

jag ville
jag vore

en stuga vid sjön
snö upp till fönstret
skidor mot stugväggen

kaffe på spisen
tända en brasa
raggsockar på

tittar ut mot byn
en man
skottar sin gård

hans barn klättrar i snön
hundarna hoppar kring i yrsnölycka

någon stampar av snön
på min bro
och ropar - hallå i stugan

någon är sugen på kaffe och lite prat
jag värmer bullar
sen går han hem och jag fortsätter med mitt ...

inget blir som man tror

om vi förvägras vårt rättmätiga modersmål blir vi fattiga i anden



jag tänker ofta på sextiotalet
framtiden fanns i utvecklingen
allt skulle bara bli bättre
men samtidigt var det då vi förlorade fotfästet
det var då vi övergav landet och flyttade in till stan

övergav släkterna
övergav markerna
övergav språket

mina föräldrar hade ett språk
som de förvägrade oss barn
för de skämdes

de ville inte utsätta oss
för den skammen
de förlorade sitt språk
kunde inte förmedla nyanserna till oss

känslor
ilska
rädsla
finns inte hos oss

våra föräldrar pratade det nya språket med varandra
de kunde alla ord perfekt
hade ingen brytning
perfekt grammatik

men ingen ilska
ingen kärlek
att förmedla
inte ens med kroppen

jag förstod som barn
att allt bara var en teater
en yta
inte på riktigt
jag förstod inte varför
men det kändes påtagligt

jag passade inte in
nu har jag förstått
att det inte var våra liv vi levde
utan vi skulle lära oss ett liv

mina föräldrar har inte gjort detta medvetet
de ville oss bara väl
de ville visa barndomslandet
att det förtroendet de fick
förvaltades väl

då de blev tillåtna att studera
de blev tillåtna att lämna slitet
myrslåtter
komjölkning
potatisåkern
syskonen tog vid

våra föräldrar
levde på sextiotalet
var lyckade medborgare
som fick olyckliga avkommor

finns inte längre

... men det är faktiskt inte så länge sedan ...

Lukten
jag kommer så väl ihåg lukten
som etsat sig fast i mitt minne
som stannade kvar i väggarna årtionden efter
deras bortvaro

lukten av tobak och snus
fast dom nog inte rökte
det var smuts
och spisrök

lagård och nymjölkat
separatorn vevades för hand
otvättade kläder

vem tvättade åt dom
för det gjorde dom väl inte själva

däremot värmdes bastun regelbundet
första brodern satte fyr
badade sig färdig
andre brodern spanade i fönstret
tills det var hans tur

lukten av vått ylle
kaffesump
för kaffe det drack dom
på fat
med kaffeost
det kommer jag ihåg

han i gungstolen
sakta gungandes
mörk lugg och blygt flin

som liten rädd flicka fick jag följa med
in i huset
i halvmörkret
det var så märkvärdigt
kökssoffan full med saker

ihopspikad
lagad med det som fanns
rostiga spikar
grenar från skogen
från början var det stilmöbler
det har jag sett nu när vi kommit åt att rensa i huset

huset som hade lämnats när mor fick ny familj
då var det var rent och ljust
användes vid bönemöten
och som affär
lämnades till halvvuxna söner

riktiga arbetskarlar
det var dom
slet med gården från barnsben
sysslorna strikt uppdelade

jag minns flugsurret
och att höet killades
när vi lekte bland hässjorna
myggen minns jag inte
men värmen

en hade älskat en flicka
den andre hade varit i skåne
och plockat betor

sen bodde dom i samma hus
i årtionden
utan kontakt med omvärlden
pratade inte ens med varandra