inget blir som man tror

om vi förvägras vårt rättmätiga modersmål blir vi fattiga i anden



jag tänker ofta på sextiotalet
framtiden fanns i utvecklingen
allt skulle bara bli bättre
men samtidigt var det då vi förlorade fotfästet
det var då vi övergav landet och flyttade in till stan

övergav släkterna
övergav markerna
övergav språket

mina föräldrar hade ett språk
som de förvägrade oss barn
för de skämdes

de ville inte utsätta oss
för den skammen
de förlorade sitt språk
kunde inte förmedla nyanserna till oss

känslor
ilska
rädsla
finns inte hos oss

våra föräldrar pratade det nya språket med varandra
de kunde alla ord perfekt
hade ingen brytning
perfekt grammatik

men ingen ilska
ingen kärlek
att förmedla
inte ens med kroppen

jag förstod som barn
att allt bara var en teater
en yta
inte på riktigt
jag förstod inte varför
men det kändes påtagligt

jag passade inte in
nu har jag förstått
att det inte var våra liv vi levde
utan vi skulle lära oss ett liv

mina föräldrar har inte gjort detta medvetet
de ville oss bara väl
de ville visa barndomslandet
att det förtroendet de fick
förvaltades väl

då de blev tillåtna att studera
de blev tillåtna att lämna slitet
myrslåtter
komjölkning
potatisåkern
syskonen tog vid

våra föräldrar
levde på sextiotalet
var lyckade medborgare
som fick olyckliga avkommor